Vacker

Sedan barnsben har det absolut viktigaste för mig varit att vara vacker, att vara det jag inte är.
När jag var i tolvårsåldern gjorde jag min första to do-list, min "ändra mig-lista". Det var ungefär i den åldern jag blev medveten om att möjligheten att förändra sitt utseende med plastikkirurgi fanns. Den vetskapen gjorde mig lycklig. Ingav hopp.
Jag listade saker som jag måste göra med mitt utseende för att bli nöjd och lycklig, jag ville verkligen vara perfekt. Det första jag skrev att jag ville förändra var näsan, jag avskydde min näsa och var nästan lite ledsen på morfar att jag ärvt hans "potatisnäsa". Ville ju ha en smal, liten näsa.
Nästa punkt var att bli smal. Trots att jag bara var lite tonårsrund, tyckte jag att jag var fetast i världen och jag hatade det. Innerligt.  Jag skylde mig med stora plagg och långt hår, ville dölja min existens. Då var jag glad att jag hade tjockt hår så jag kunde gömma mig. Var vid den tidpunkten mina ätstörningar började.
Punkten därefter är nog lite skrattretande, jag ville förminska huvudet. Jämt när vi åkte skridskor i skolan var jag tvungen att ha så stora hjälmar och då skämdes jag och blev osäker. Hade nog en svag aning om att det inte var möjligt att förminska skallen, men jag hoppades att framtiden på något sätt skulle erbjuda den möjligheten (jag var en naiv liten drömmare).
Sedan fortsatte listan, jag tror att jag hejdade mig själv vid tio saker, jag måste ju vara realist tänkte jag. Oh, ja.
Jag hade så fruktansvärt dåligt självförtroende, det är jag medveten om idag, men det mest tragiska är att listan på något sätt gör mig lycklig än idag. Jag lever fortfarande för den dagen då jag kan förändra mig till någon jag inte är.
På gymnasiet fångade min psykologilärare upp mig, såg igenom fasaden av leenden och såg min smärta. Hon ville att jag istället skulle fokusera på det positiva, jag skulle istället lista saker som jag gillar hos mig själv. Helt seriöst så kunde jag inte skriva EN sak. Gav hjälplöst upp, ville inte. Men nu jobbar jag på det. Tre saker finns nu på listan. Att jag är en vårdande, omtänksam och empatisk person är jag stolt över. Att mina ögon är uttrycksfulla, se där, nu blev det fyra saker!
Längtar till den dagen då listan är fylld med åtminstone tio saker och jag kan möta min egen blick i spegeln med ett leende och vara nöjd. Även om det i nuläget känns som om att bestiga Kilimanjaro skulle vara en enklare uppgift. Men jag tror att jag överlever tack vare hoppet och tron på en bättre morgondag.
Teckningarna jag ritar speglar en omedveten idealbild av hur jag skulle vilja se ut. Det där dumma idealet som vi matas med ständigt i media. Smal, med stora bröst, vacker och ständigt fixad till max. Uppfyller du dessa kriterier  så blir du automatiskt lycklig. Börjar långsamt förstå att så är inte fallet. Tänker jag efter är sanningen är att jag inte blev lycklig när jag vägde 45 kg till mina 173 cm, som jag trodde. Skulle kanske inte bli lycklig av att operera mig. Man kan kanske bara bli lycklig om man accepterar sig själv som man är, brister eller ej. Kanske man till och med måste älska sig själv för att bli lycklig. Är ju optimist så det ska jag nog lyckas med någon dag framöver, hoppas jag.
Den här lite blyga donnan ritade jag för ett par dagar sedan, hon är visst inte riktigt klar såg jag nu. Men strunt samma, allt måste ju inte vara helt perfekt, det måste jag lära mig.
Ursäkta att texten blev lång och så komprimerad, vet inte varför det blir så men det är nog något fel på bloggen.

Kommentarer
Postat av: Ida

Åh gumman vad jobbigt det låter. Hoppas att du mer och mer kommer känna dig nöjd med dig själv även om det är svårt.



Och jag kan lägga till en sak på din lista, du är en gudinna på att rita! Är det något jag alltid har velat kunna göra så är det att rita :)



Stor kram!

Ida

2010-07-25 @ 12:56:12
URL: http://eldnatt.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0