My Sketches

Som vanligt är det lite sisådär mig och min jäkla hälsa. Men jag är faktiskt en optimist och vid gott mod, det tror jag hjälper. Jag har 38,5°  i feber (vet inte varför, har ingen förkylning), men sitter just nu och fnittrar åt Hollywoodfruarna, så kan det vara.

De är förresten väldigt roliga, lite verklighetsfrånvända men väldigt underhållande. Jag förstår dem som castade serien, det är riktiga original och oerhört roliga karaktärer de valt till serien. Dock trampar ju inte alla omkring med fötterna på jorden, med oss andra, om man säger så. Men det är det är roligt, blir ju en ordentlig kontrast i förhållande till mitt eget liv.  Maria Montazami, hon verkar så genuin och snäll. Henne är skulle jag älska om jag träffade henne, det är jag säker på! Urmysig mamma har hon. Nästan lika gullig som min, men bara nästan.

Jag upptäckte precis en sak, jag älskar min Mac. Alltså älskar på riktigt.

Min sambo har en stationär PC, men gillar att lägga sig på soffan med min Macbook på bröstet och surfa.

Ibland, om man lägger lite tyngd på den högra delen av tangentbordet, så kan pilen flyga omkring hejvilt överallt. Pilen kan löpa lite amok. Dennis muttrar och svär åt min älskade Mac. Då händer det grejer inom mig. Likt en orkan som startar inom mig. Jag blir sur. Hur har han mage att klaga på en så underbar sak (jag har ju dessutom förklarat att han inte ska trycka ned höger sida!). Jag blir defensiv och tar ALLTID datorns parti. Ungefär lika lojal som om han skulle snacka skit om en familjemedlem. Hehe, jag älskar min Mac, nåde den som rackar ned på den. Okomplicerad och fungerar i princip alltid. Finns liksom alltid där, redo att stå till tjänst och öppna dörrar till inspirationen och berika mitt sinne. Vår kärleksrelation har varat i snart fem år och it´s still going strong! Once you go Mac (ändra uttalet lite) you´ll never go back!

Tack för att ni bryr er och läser även när jag är nere och har ont i kroppen, i själen.

Är inte ute efter sympatier men vill gärna förklara och urskuldra mig lite. När jag har så ont,

så tryter min inspiration och inläggen blir färre. Ibland har jag så ont i händerna att jag

faktiskt inte kan rita eller måla hur mycket jag än skulle vilja. Ursäkta för att jag uppdaterar

glest ibland!

Tack för att ni är så fina och ha en trevlig helg! Kram!

Jag har inte glömt er, tvärtom. Jag tänker på er ofta och får lite ångest för att jag inte uppdaterar!

Vet ni jag fick för mig att jag inte hade uppdaterat på en månad, jag gick och trodde det och var

besviken på mig själv! Ser ni, alla hästar är inte riktigt hemma däruppe ;)

.

Vill ju helst uppdatera när jag har något att visa för er. Tycker inte att det är så intressant att skriva

om mig själv, händer ju i princip inget i mitt liv just nu, mer än att jag utreds av sjukvården som ni vet.

Tre läkarbesök den här veckan, varav ett var i Stockholm. Långsamt går det. Jag gillar inte att förlora

kontrollen, man är ju helt utelämnad till någon annan när man utreds, beroende av någon annans kunskap

och vilja. Speciellt när man med egna ögon fått erfara att läkare inte är några övermänniskor som man

tidigare trott. De har ju missat rätt mycket i min utredning som jag fått se till att lösa på egen hand,

det är därför jag går till en annan läkare i Stockholm. Vilket yrke man än utövar borde det viktigaste vara

att lyssna.

Hur intressant är jag på en skala? Typ noll, där ser ni.

Jag har påbörjat MÅNGA teckningar men jag har inte lyckats slutföra någon. Cirka femton stycken och då

skojar jag inte. Jag mår inte så bra just nu bara.

Hoppas att ni mår bra och att era liv är som ni vill att de ska vara! En stor kram till er och TACK för era

fina kommentarer!

.

Texten är lite konstig men jag hoppas att jag ska få lite hjälp med designen. Har frågat ett par stycken om

hjälp så det kommer förhoppningsvis snart att bli bättre! Har inte fått svar än men jag hoppas och håller tummarna!

.

Detta demonstrerar varför jag röstade Rödgrönt. Bamse och gänget förklarar det på ett bra och lättillgängligt sätt, tycker jag.

Det är både spännande och skrämmande att det är i morgon, eller kanske på måndag som det ska avgöras! Vad tycker ni förresten? Är jag helt fel ute eller håller ni med? Alla åsikter respekteras givetvis, även om jag kanske inte håller med ;) !

.

.

Jag har alltid varit intresserad av politik mer eller mindre, men intresset tilltar när det närmar sig val. Man sugs in i alla debatter och upprörs, tycker och blir förbannad. Går inte att låta bli. Oavsett vad man tycker.

Man får givetvis tycka vad man vill, men jag blir illa till mods när jag läser om regeringens utförsäkringar av sjuka. TV4 nyheterna tog upp ett enskilt fall som jag läste om för tre dagar sedan, innan media rapporterade om det. Läs om det här:  http://klamydiabrevet.blogspot.com/2010/09/sveket.html .

Blev så glad att så många läst och uppmärksammat det. Lite ledsen blir jag dock när jag läser kritiken som är riktad mot Emelie som bara ville berätta sin mor, Annicas historia. Att det skulle varit riggat och tajmat. Det är ju inga lögner! Varför ska detta tystas ned? Det var på tiden att det kom upp till ytan. Det här är en mängd människors verklighet, det kommer att hända fler. Varför ska man vara tyst om det? Det är en konsekvens av Alliansens styre med Moderaterna i spetsen, stå för det. Det är viktigt att man får ett ansikte på alla siffror och vetskap om åtminstone en av alla människor som slagits ut ur systemet.

Jag förstår Emelies desperation när hon skrev brevet, Alliansen låtsas som om de inte finns.

.

Jag blev riktigt illa berörd och jag såg SVT:s debatt igår och förväntade mig ett svar? Väntade och väntade men jag fick inget svar? Regeringen distanserar sig från Försäkringskassan och hävdar att det är deras beslut och att DE ska utreda ytterligare. Men försäkringskassan handlar givetvis efter det ny regelverket som Alliansen infört. Det hoppas jag att alla förstår. Regeringen styr Försäkringskassan. Det går inte att bortse ifrån att det är två helt olika ideologier som visserligen närmat sig varandra de senaste åren men som ändå mycket olika. Inget av blocken är perfekta, men för mig är det enkelt. Vill jag att klyftorna mellan människor ska öka eller utjämnas? Jag tror på jämlikhet så igår röstade jag på de Rödgröna. Det jag mest är kritiskt mot i Alliansens politik är att man stramat åt sjukförsäkringen och således utförsäkrat ca 35 000 människor. Som Annica som arbetat i 30 år och betalat för att förhindra att något som detta skulle hända, men nu har de ändrat regler så hon står helt utanför. De beräknas utförsäkra ytterligare 40 000 nästa mandatperiod om de kommer till makten. Sveriges välfärd är något vi svenskar ska var stolta över, och uppskatta. Inte rasera.

.

Jag tycker att Stellan Skarsgårds tal var otroligt bra och sakligt, och han belyste fakta utan att kritisera allt för hårt. Alliansens politik går delvis ut på att privatisera, varför dölja det? Konkurrens är bra på löpbanan, men det är dåligt i ett fotbollslag. En liknelse i alla fall jag kunde ta till mig. Se och begrunda!

.

.

Och så lite färgstark  historia:

.

.

Testade att ändra färgen lite, tyckte att den blev lite mjukare.

.

Ibland häpnar jag över hur mycket bloggvärlden liknar en sandlåda. Det snackas skit, någon tycker si om det och någon tycker så om någon. Det provoceras hit och dit. Jag förstår inte hur folk orkar?

Jag tycker att det är synd att människor lämnar sunt förnuft och respekt utanför datorn. Kan inte bloggosfären vara en plats där vi bygger upp varandra, bygger upp självförtroenden och förändrar världen genom positiv eller åtminstone konstruktiv kritik som kan bädda för utveckling?

Istället för att kasta skit, glåpord och påpeka varandras brister?

Det är en utopisk tanke men det kanske egentligen räcker med att tänka efter lite innan man postar ett inlägg eller en kommentar. Jag tycker att man ska reflektera över hur man själv skulle jag känna om det man skrev istället var riktad till en själv? Jag tröstar mig med en tro om att människor som är elaka, mår sämst själva. Men man blir inte starkare av att trycka ned någon annan.

Missförstå inte, den här bloggen är helt fel forum för den här diskussionen för jag har bloggvärldens finaste läsare. Så positiva,  trots att det jag lägger upp inte alltid är så bra.  Jag är otroligt tacksam för er!

.

Men på andra bloggar kan man bli riktigt ledsen över att se anonyma människors påhopp. Vi har yttrandefrihet i Sverige som tur är, men det är elakheten i vissa personers kommentarer och inlägg jag vänder mig emot. Den onödiga elakheten. Klart att man får tycka, alla tycker inte likadant så är det, det är något man måste acceptera.

Någon kanske tycker att min teckning är jättefin, att fågeln är gullig och pryder sin plats. Någon annan kanske tycker att hon är sned i ansiktet och undrar vad tusen hon har ett fågelbo på huvudet för? Hehe, inte omöjligt. Så måste det få vara.

Jag läste lite bloggar i dag och blev lite nedslagen när jag såg hur respektlösa, människor kan vara och insåg återigen hur tacksam och lyckligt lottad jag är som har er. Tack! ♥

Just nu är jag slutkörd. Varför? Jo, jag har en FRUKTANSVÄRD fobi för spindlar. Ju större desto värre. Fobin är jobbig; gallskrik och övervägande att hoppa från balkongen- skräck ungefär.

Vi är just nu för tillfället invaderade av gröna spindlar, stora som apelsiner. Eller ok då, det är väl så jag uppfattar dem, i verkligheten är de väl 5 cm i diameter. Gröna kärrspindlar ungefär. Kröp en sådan på min rygg för några somrar sedan, på natten när jag sov! De är otäcka minsann. Men jag är lite mesig, jag vill verkligen inte döda något levande, vare sig det är spindlar eller myror, jag "räddar" myror och släpper ut dem. Dröjde en timma innan jag ens vågade dammsuga upp den, jag släppte den inte med blicken. Stod bara och glodde på den som ett rikspucko med en puls på 200. Men tillslut dammsög jag upp den, så sedan får Dennis lägga ut dammsugarpåsen någonstans långt ifrån huset så jag inte får besök av den igen. Eller alla tre som tillslut hälsade på. Gahh, det är som de kan vädra min fruktan.

.

.

.

Usch, så här såg den ut och just nu känns det som om spindlar kryper på hela kroppen!

Ursäkta om jag äcklat någon med spindelbilden, vet hur det är, jag  vågade knappt lägga upp den!

Hehe! Söt va?!

.

Love you, tack för att du finns! Hälsa din älskade boyfriend!

Jag har varit lite off det senaste året, eller helt borta faktiskt. Jag har varit sjuk och är det fortfarande.

Jag har drabbats av en autoimmun sjukdom. Kronisk sköldkörtelinflammation, hypotyreos. Det innebär problem med mina hormoner, framförallt sköldkörtelhormonet som styr kroppens ämnesomsättning.

Jag utreds vidare då andra provsvar inte heller är helt normala, mitt kortisol t ex alldeles för högt.

Att det kan bli sådana konsekvenser av att sköldkörteln inte fungerar! Jag har så många symtom och allt faller verkligen på plats. Det orsakar till exempel magproblem och gallstensanfall (ska operera bort gallan snart), inlärningproblem, minnes- och koncentrationsvårigheter , viktuppgång, energibrist, hudproblem och en svår brist på motivation och mycket mer.

Jag som först trodde att jag bara var korkad med en medfödd fallenhet för att lätt gå upp i vikt  ;)

Vägen till diagnos var lång och krokig och tillslut var jag rädd att jag bara inbillat mig (men innerst inne visste jag hela tiden, men man litar dessvärre instinktivt på läkare).

Jag tog kontakt med en specialist, åkte till Stockholm och träffade den absolut mest empatiska och förstående läkaren jag mött. Han lyssnade, begrundade och tog adekvata prover och konstaterade det jag innerst inne vetat i över 10 år. Jag är sjuk!

Insikten är givetvis inte alls kul eller värd ett utropstecken, men jag har ändå vetat det så länge så det känns fantastiskt att en läkare bekräftar det och börjar behandla, så att jag äntligen kan må bra!

Jag mår fortfarande skit, men nu vet jag i alla fall att jag kan må bättre.

Jag har isolerat mig för jag har mått dåligt, från alla jag älskat, mina vänner och till viss del min familj men jag älskar er alla. Tro mig.

Kram// Mia

I morgon börjar allvaret igen. Plugget. Tvånget. Människor.

 Jag är övertygad om att jag valt rätt yrke, sjuksköterska. Den första veckan vi hade praktik resulterade i en förfrågan om anställning när jag studerat klart, så det gick ju över förväntan och fungerade lite som en bekräftelse vad gäller yrkesvalet.  Jag är en vårdande person, det brukar de flesta påpeka.

 Men jag har problem med människor, lite social fobi så att studera är ett helvete. Jag har inga problem med patienter, bara att plugga. Kallsvettig, bultande hjärta och torr i munnen, det är vad som händer. För att inte tala om ångesten, pulsen ligger konstant på 120. Inte bra. Men ändå vet jag att jag måste. För om mitt psyke fick bestämma skulle jag isolera mig från allt och alla i all evighet. Livet är ju kort så det vore ju dumt. Så det är bara och möta rädslan och bara göra. Göra det jag fruktar mest. Men det känns i magen.

                       

 Ursäkta för min frånvaro. Allt känns bara jobbigt just nu.

  Min älskade sambo utreds ju för något, en neurologisk sjukdom eller något annat. Det är troligtvis allvarligt. Ingen läkare vet vad. Han har träffat ett gäng av läkare vid det här laget. Han har fått röntga hjärnan ett par gånger och idag så berättade en av läkare att de ett tag misstänkte cancer i hjärnan. En hjärntumör. Vi har alltså inte hört detta förut trots att han röntgades för 5 månader sedan. Ingen berättar något för OSS! Borde inte vi få veta? 

Den senaste misstanken är att han lider av epilepsi i kombination med något annat,  Parkinson eventuellt. Det är därför det är viktigt att jag klarar körkortet snart, han kanske inte får köra bil mycket längre. Han har vid några tillfällen drabbats av frånvaroattacker och svimmat. Jag har nästan ingen energi alls. All energi går åt att oroa mig för Dennis. Jag har INGEN aning hur jag ska lyckas med skolan när allt detta pågår. 

 Förlåt för att det blev ett deppigt inlägg men jag behövde skriva av mig. Kramar....

                                                      

 Det gick kanon och körskoläraren tycker att jag kör bra och trevligt (?!) men att det är lite detaljer som behöver finslipas som kan vara avgörande på en uppkörning. Som VAR man tittar. Framförallt vid korsningar, som jag vet är min svaga punkt!

 Känns bra faktiskt! Mina föräldrar är underbara som betalar körkortet åt mig, de lovade visserligen det när jag var liten, om jag inte rökte eller drack. Jag har aldrig rökt och bara smakat alkohol, men kommit på att det är inte min grej. Så jag höll ju min del av avtalet, så att säga. Men jag blir inte mindre tacksam för det!! Tack!!!

 Nu håller jag tummarna för Ida på www.eldnatt.blogg.se (varför kan jag inte göra klickningsbara länkar!!) att det går bra för henne när det är hennes tur! Världens gulligaste tjej btw! Lycka till!

Nu är jag tillbaka, dock lite bedrövad. Blixten slog ned i närheten av oss och förstörde modemet och routern så vi har inte haft internet sedan förra inlägget. Nu har vi en ny stor Thomson dosa som gateway(?) tror jag att det heter. För stor tyvärr, men det var vad Telia hade att erbjuda.. Men nu fungerar det i alla fall!

 Som jag skrev så är jag bedrövad. I går kuggade jag på uppkörningen. :-( Kommer fan aldrig klara den känns det som.

Det var en rad olika tråkiga omständigheter som inträffade, inspektören gjorde inget ingripande eller något sådant allvarligt men tillräckligt för att kugga mig!!!! 

1.  Jag är osäker på korsningar. Det visste jag redan, jag kan reglerna men när jag närmar mig en korsning så är tydligen min avsökning fel.

 2. Jag fick givetvis köra i stan. Jag kryper fram på ettan i några mindre kvarter. Då kastar sig en cyklist fram framför mig och jag väljer att bromsa lite lätt och avvakta hans nästa manöver och mycket riktigt, så åker han rakt ut framför mig. Men det gjorde ju inget då jag körde i noll ungefär. Jag är en sådan person som alltid tar det säkra före det osäkra. Jag kör aldrig för fort till exempel. Jaja i vilket fall så ville inspektören att jag skulle fortsatt köra och ignorerat cyklisten. Då vet jag det, tills jag agerar så nästa gång och en inspektör tycker att jag skulle stannat. Mänskliga faktorn.

3. Den tredje tråkiga grejen hände när jag höll på att backa. Jag fick köra in på en pytteliten väg, där det endast stod ett litet hus med en liten trädgård med staket kring. Jag skulle backa runt deras staket och det fanns ingen trafik så långt ögat kunde nå. Jag kollar runt omkring mig och backar mycket sakta och stannar upp två gånger.  Och då dyker det upp en motorcykel snett framför mig och överrumplar mig.  Jag tyckte dock inte att det var någon fara då jag hade stenkoll bakåt och dessutom stod jag still!!!! Men när vi kommer tillbaka till vägverket så får jag kritik för att jag inte hade uppsikt framför bilen.

 När vi satt där så höll jag skamset med, men nu när jag tänker på det, är det inte viktigare att inte backa på något? Motorcyklisten får väl dessutom ta hänsyn till mig då han kör in. Jag skulle vara tvungen att ta det jättelugnt om jag såg en bil stå och backa när jag körde in på denna vägen? Lite taskigt! Äsch...

 Jag gjorde mitt teoriprov 19 augusti förra året innan de nya reglerna trädde i kraft så det har alltså gått ett år sedan jag gjorde det, nu på torsdag. Då är jag tvungen att göra om teoriprovet och dessutom gå någon jäkla ny kurs, riskettan eller vad det hette. Kostar 900!!!!! kr för tre ynka timmar. Man ska diskutera risker med att ta droger, dricka och vara trött när man kör. Jag som är nykterist, aldrig tagit droger och inte ens kör då jag har huvudvärk!!! KUL! Jag är lite irriterad och det känns som jag vill ge upp då jag får göra om allt igen!!!! 

Så nu är jag lite ledsen! Framförallt blir jag ledsen när jag ser besvikelsen i allas ögon. Det är det värsta, om ingen hade vetat det så hade det varit lugnt, då hade jag förbannat mig själv i tysthet men nu vet min familj osv. Dessutom äger min sambos brors fru körskolan. :-(

 Tack för att ni finns i alla fall!! Massa kramar// Mia

                    Hejdå, bilen, dig kommer jag nog aldrig att få köra...:-(

                   

Växellådan ger mig ett nervöst sammanbrott. Som ni förstår så är jag en mycket nervös förare. 

 

 Det konstiga är att jag och min mamma är precis likadana. Hon tog körkort i precis samma ålder som jag är i nu och vi fruktar precis samma saker. Något som ger mig kalla kårar är om man fastnar i en bilkö i en backe. Vi har flera sådana tokiga rödljus i stan. Jag blir livrädd och jag känner svetten lacka i pannan. Tycker det är otäckt när jag har bilar bakom mig, är rädd för att missa dragläget och rulla på bilarna bakom mig!!!

 Jag kanske aldrig kommer att klara att köra upp med en manuell, men det är klart, mamma klarade det ju så då kanske jag också kommer att göra det...någon gång.

 Moroten för att klara körkortet är helt klart den här bilen!!! 315 hästar!!! Supran. Jag ska köra den hela tiden (lysena kommer dock att vara nedfällda för jag tycker att de är ganska fula!!). Till min stora lycka, men Dennis stora förtret så är det automat. Yehooo!! Då kan man koppla av!!

                                  

                                   Vår bil....

                                  

Trots att vi är så olika älskar jag Dennis över allt annat. Oron för honom tär verkligen på allt. 

 Jag har haft en brutal ångest idag då min uppkörning närmar sig hotfullt... 

När ångesten blir så påtaglig så är det bara att ge upp, hur mycket man än försöker så blir det ingen produktiv dag.

 Något som lugnar oron för mig, är musik. Jag sätter mig ned med en penna och ett block och skriver låtar. Och så sjunger jag och sjunger och sjunger lite till!! Det är min passion här i livet (konst också förstås!) och det var genom musiken jag träffade min Dennis för 5,5 år sedan. Det var dessutom tack vare musiken som jag överlevde all min ångest och ätstörningar och alla motgångar. Musiken har varit och är fortfarande min livlina! Låter dramatiskt men den betyder enormt mycket för mig!

 Så nu ska jag bara våga visa Dennis vad jag skrivit ( har prestationsångest vad det än är jag har skapat, tavla, musik eller tårta)... Det är ju Dennis som är proffset så man blir ju lite nervös även om man varit tillsammans i fem år. Mes, är jag, jag vet!! ;)

                    

Jag låter säkert löjlig som bara den, men jag är verkligen rädd. Fast jag skulle vilja att vi bygger ett nytt fint hus i alla fall, spindlar eller inte...hehe.

 Jag tänkte lägga upp en bild på spindel i taket men jag inser att det skulle innebära slutet för bloggen, jag får panikångest bara att jag ser dem på bild, så jag skulle aldrig kunna gå in på bloggen! 

Nu ska jag öppna mig lite. Sedan jag var i 12-13 års-åldern har jag lidit av ätstörningar, i nästintill alla dess former . Jag har nog aldrig upplevt ett normalt förhållande, i alla fall aldrig ett avslappnat förhållande till mat. Antingen har det varit alldeles för lite eller så har det varit för mycket . Jag har haft anorexia och jag har haft bulimi, så jag vet hur jävligt man kan må. Det har alltid varit jag och sjukdomen, tills för ca 4 år sedan då jag bestämde mig för att söka hjälp. Det finns hjälp att få, så att inte acceptera den hjälpen är bara dumt. Innerst inne vet man att det är fel och att det inte är sunt i längden. Så ta chansen att må bra! Jag kämpar för att bli helt frisk och mår idag lite bättre.

 Jag tänka mig att det är många yngre personer, framförallt  unga tjejer som läser bloggar. Man är inte formad som människa, man söker sin identitet som 14-15-åring. Man påverkas av mycket.

  Att en större bloggare som till synes verkar ha allt, utseende, pengar och framgång i form av en stor blogg, då berättar hur man ska göra för att förbränna effektivt eller äta mindre är rent oansvarigt. Tänk steget längre. Att äta några skedar minikeso och några glas citronvatten eller dylikt, är inte OK! Jag har fog för det påståendet, jag har deltagit i en matgrupp i syfte att bli fri från ätstörningar och jag pluggar nu dessutom till sjuksköterska. Så låt inte de yngre läsarna tro det. Jag bagatelliserar inte problemet för jag vet att det är svårt, men man måste våga och orka ta tag i det. Om man ändå vägrar att söka hjälp, så behåll då de sjuka tankarna för er själva. 

 Man tror att man mår bra, men ingenting förändras egentligen av att gå ned 10 eller kanske 15 kg. Man tycker lika illa om sig själv oavsett. Man skadar sig själv och ju längre tid det går, desto svårare blir det att läka såren. Sök roten till det onda istället, för tro mig, det finns där.

                                                  

 

Nu blev jag glad! Fler har beslutat sig för att följa min blogg och börjat prenumerera! Kul! Och tack förstås!!!

 I dag har jag och älsklingen varit ute och åkt Supra hela dagen. Dennis har ju alltid haft motorcykel, men hans balans och yrsel har gjort att det blivit lite farligt att åka MC. Så, som den affärsman han är, lyckades han byta sin MC mot en Supra (Toyotas "supersportbil")! Den är verkligen jätterolig. Den har targa (man kan ta bort taket ovanför förarsätet och det främre passagerarsätet) så det är ju nästan som en cab, fast man har valmöjlighet, vilket är bra.

  Det är faktiskt underbart att åka omkring i Supran med targan öppen. Jag tycker om att man känner alla dofter när man är ute i naturen och åker. Helt plötsligt börjar det dofta underbart av blommor eller kanske raps när man åker förbi en åker (eller bajs, som när man åker förbi Skärblackas reningsverk!) Hehe....not nice.

 Älsklingen är så stolt över den och med all rätt. Det lurar faktiskt över 300 hästar under huven, så herregud vad den går! 

                                 

                        

                                   Så här ser den nästan ut, fast den är klarröd