Regn, regn och regn...
Vaknade av att regnet smattrade obönhörligt mot rutan. Ville inte gå upp. Vaknade med en känsla av melankoli och en oro i magtrakten. Det känns mörkt och dystert, jag kan inte sätta fingret på vad det är som känns fel. Jag hinner knappt vakna innan ångesten börjar krypa i mig.
Ser in i dina ögon, söker något, men de avslöjar ingenting. Önskar att du kunde öppna dina innersta rum. Jag känner mig avskärmad från oss, när du inte släpper in mig. SLÄPP IN MIG! Skulle jag lagt ned tid och ork och mängder av tårar i fem år för att sedan slänga bort dem på grund av dina outtalade sanningar. Då känner du inte mig.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta, det är min sanning.
Jag blev förresten lite glad när jag såg att jag fått min allra första kommentar. Tack Lisa, den värmde!
Nej, nu ska jag ta mig i kragen och försöka göra något vettigt. Även om jag försöker hålla för öronen så hör jag damm och pälshögarna i hörnen kalla på mig. Bara att ta fram min kära vän dammsugaren som brukar vara tvungen att dyka upp flera gånger om dagen. Att ha tre djur i ett litet hus innebär päls, päls och återigen päls. Överallt!
Kommentarer
Trackback
