My Sketches

Denna är målad med blyerts, akvarell och lite tusch. Hon är bara fotad med kamera, så det förekommer lite reflektioner bland annat på halsen och vid högra ögat, som dessutom verkar vara lite mindre än det är på riktigt. Så det kan bli. Dennis gillar henne faktiskt och tycker att att hon ser tredimensionell ut, tack vare bakgrunden. Tänkte lite i de banorna när jag började skissa, men tyckte att jag misslyckades så det var ju roligt.

.

Jag pysslade lite i picasa, gjorde bilden lite kornigare, förstärkte färgerna, dock bara en aning. Roligt värre. Lättroad som jag är, hade jag jättekul!

.

.

Visst är vår lilla plutt söt?! Älskade, lilla Baileys. När man tittar man djupt i hans ögon ser man att det inte finns spår av ondska. Bara tillit och en hel massa kärlek. Det är det som är så fint med djur, det man måste vårda. De är inte onda av naturen. Det är villkorslös kärlek, de enda de vill ha av dig är kärlek. Mat och motion också förstås, som alla andra däggdjur. Ändå behandlas de i för många fall förskräckligt. Människor borde ta vara på hur underbara djuren är, som vår hund, han vill bara ha kärlek och närhet och lite kel. Jag tycker personligen att det borde införas körkort för att få ta hand om ett djur. Det smärtar att tänka på hur många människor som förstör något så vackert, som djurets kärlek till dig. Det gör ont att människor kan vara så elaka.

.

Vår vovve har haft många problem, med leder, hudinfektioner såsom klåda och skabb, analsäckar och bakterieinfektioner. Ormbett osv, the list goes on. Jag tror att Dennis räknade ut att han har kostat närmare 70 000 kr i mediciner och veterinärvård. Väldigt mycket händer med en så sprallig och livlig hund. Men då man har bestämt sig för att ta hand om djuret, vad det än är,  häst, katt eller hund, så måste man ta ansvar för det till fullo, även om det innebär att det kostar mycket. Det är dyrt med djur, men man måste alltid sätta djuret först. Allt för att djuret ska ha ett så drägligt liv som möjligt. Att han ska kunna röra sig som han vill utan att det ska göra ont, att han ska äta näringsriktigt, få en liten godbit då och då, och bara må bra! Man får så enormt mycket kärlek av husdjuren att man blir alldeles gråtfärdig, titta bara på hans blick en gång till. Ren kärlek.

.

.

Hehe! Söt va?!

.

Love you, tack för att du finns! Hälsa din älskade boyfriend!

Jag var tvungen att lägga upp dessa, de är så fantastiskt vackra. De här är tagna från vårt hus olika kvällar vid solnedgången vid 21, 22-tiden. Vi bor ju väldigt högt, på ett berg, så det är troligtvis därför dessa vackra scenerier skapas varje kväll (vid klar himmel). Snacka om att man blir inspirerad. Speciellt när dagarna är så gråa och mulna som idag! Jag vet inte hur det är med er, men jag blir andlös av sådana här bilder. ÄLSKART.

.

.

.

.

.

.

.

En snabbskiss, Inte lagt ned så mycket energi som skulle behövas eller som jag skulle vilja. Vet ni, det är läskigt vad trött man kan bli bara av att rita. Det är väl det allra tråkigaste med att vara sjuk, att jag inte har energi till de saker jag verkligen skulle vilja. Att leva fullt ut.

.

.

.

Det värsta med akvarell är att man bara har ett försök, därför har jag svårt för det. De partier i teckningen man vill ha vitt eller just måste man spara/inte måla på. Har ju bara provat ett par gånger, ska nog ge det ett par försök till innan jag ger upp. Älskar färgerna bakom tjejen. Hon är lite sned men jaja! Nu ska vi inte vara petiga..;)

.

.

.

.

Ville bara visa en tårta som jag gjorde till lilla mamma för ett tag sedan. Har världens bästa mamma, hela min familj är världsbäst faktiskt ;)

.

.

.

.

.

I dag har det varit en händelserik dag, puh. Är helt slut!  Min svärmor, som bor i huset bredvid ringde i morse med panik i rösten. Vår underbara lilla skitkatt Tusse, hade jagat upp hennes lilla livrädda katt i trädet. Tallen som han satt i, är väl ca 20 m hög och han satt nog i alla fall 10 m upp. Han satt och skakade, och  mjauade om vartannat. Var femte minut snubblade han till och ramlade nästan ned på berget, och jag höll på och kissa på mig av rädsla. Katten har blåsljud på hjärtat och är således inte lika stark som vanliga katter. Han är dessutom köpt från ett lokalt katthem, Fiahemmet så han har haft en tuff start på sitt liv och är väldigt rädd för allt och alla.

Då min svärmor är änka och ensam, är katterna Silver och Sotis nästan det viktigaste i hennes liv, så hon var ju fullt förståeligt helt förtvivlad. Jag sprang och hämtade stegen, och försökte få den att stå ordentligt mot trädet. Marken var dock så ojämn nedanför tallen, att det hade varit livsfarligt att gå upp på stegen utan att någon höll i ordentligt. Dennis jobbade och min svärmor är sjuk och inte så fysiskt stark.

Men plötslig kom älskade mamma, pappa och Karro, som räddare i nöden och hjälpte till att hålla stegen så jag kunde (trots höjdrädsla!!!) klättra upp och hämta Kissen. När jag kom upp tillräckligt högt, så hoppade han rakt över till mina axlar. Han klamrade sig fast om min hals för glatta livet, medan jag så försiktigt som möjligt, klättrade ned samtidigt som jag balanserade honom på axlarna. Jag blev överlycklig för att  han litade på mig tillräckligt för att förstå att jag kom för att hjälpa honom istället för att bli rädd och klättra ännu högre upp! Superduperglad!! Den glädjen jag kände har jag levt på hela dagen!! Min svärmor blev så jäkla överlycklig, så det blev ju en väldigt bra dag trots att den började så tokigt!

Nu ska jag gå och lägga mig! Natti natti sov gott, kära läsare !

Jag lovar att ta hand om ditt hjärta, min mest värdefulla ägodel. Jag ska aldrig krossa det. Lita på mig när jag säger att jag aldrig någonsin skulle krossa det. Lita på mig, och låt mig hjälpa dig att laga det. Älskar dig, Dennis.

Nu kommer snart älsklingen hem jippie!

Testade att göra leopardmönster, var kul. Modellen har attityd.

Har förresten precis kommit tillbaka från en lång tur i skogen. Dessa fästingar, när ska någon förstå vidden av problemet? De är ju vidriga, sätter sig fast och suger blod. Utan att fråga. Dessutom finns risken att man kan bli allvarligt sjuk av dem. Visst de är en del av ekosystemet,  men nog skulle det vara underbart att kunna gå ut i skogen utan att ha ett tjugotal på sig. Usch...

Målade den här för ett par veckor sedan, ur fantasin. Lite sisådär om ni frågar mig, men jag är nöjd med bakgrunden faktiskt. Skulle vilja tillverka kuddar med olika tryck, mönster osv. Tröjor, andra kläder. Kuddar och gardiner skulle vara väldigt häftigt. Bakgrunden är jäkligt fin i verkligheten. Jag är lite besatt av peacemärken just nu, de symboliserar så mycket positivt. De första örhängena jag själv inhandlade var peacemärken för ca 15 år sedan i tioårsåldern. Kul att peacemärkena är trendiga igen!

Sedan barnsben har det absolut viktigaste för mig varit att vara vacker, att vara det jag inte är.

När jag var i tolvårsåldern gjorde jag min första to do-list, min "ändra mig-lista". Det var ungefär i den åldern jag blev medveten om att möjligheten att förändra sitt utseende med plastikkirurgi fanns. Den vetskapen gjorde mig lycklig. Ingav hopp.

Jag listade saker som jag måste göra med mitt utseende för att bli nöjd och lycklig, jag ville verkligen vara perfekt. Det första jag skrev att jag ville förändra var näsan, jag avskydde min näsa och var nästan lite ledsen på morfar att jag ärvt hans "potatisnäsa". Ville ju ha en smal, liten näsa.

Nästa punkt var att bli smal. Trots att jag bara var lite tonårsrund, tyckte jag att jag var fetast i världen och jag hatade det. Innerligt.  Jag skylde mig med stora plagg och långt hår, ville dölja min existens. Då var jag glad att jag hade tjockt hår så jag kunde gömma mig. Var vid den tidpunkten mina ätstörningar började.

Punkten därefter är nog lite skrattretande, jag ville förminska huvudet. Jämt när vi åkte skridskor i skolan var jag tvungen att ha så stora hjälmar och då skämdes jag och blev osäker. Hade nog en svag aning om att det inte var möjligt att förminska skallen, men jag hoppades att framtiden på något sätt skulle erbjuda den möjligheten (jag var en naiv liten drömmare).

Sedan fortsatte listan, jag tror att jag hejdade mig själv vid tio saker, jag måste ju vara realist tänkte jag. Oh, ja.

Jag hade så fruktansvärt dåligt självförtroende, det är jag medveten om idag, men det mest tragiska är att listan på något sätt gör mig lycklig än idag. Jag lever fortfarande för den dagen då jag kan förändra mig till någon jag inte är.

På gymnasiet fångade min psykologilärare upp mig, såg igenom fasaden av leenden och såg min smärta. Hon ville att jag istället skulle fokusera på det positiva, jag skulle istället lista saker som jag gillar hos mig själv. Helt seriöst så kunde jag inte skriva EN sak. Gav hjälplöst upp, ville inte. Men nu jobbar jag på det. Tre saker finns nu på listan. Att jag är en vårdande, omtänksam och empatisk person är jag stolt över. Att mina ögon är uttrycksfulla, se där, nu blev det fyra saker!

Längtar till den dagen då listan är fylld med åtminstone tio saker och jag kan möta min egen blick i spegeln med ett leende och vara nöjd. Även om det i nuläget känns som om att bestiga Kilimanjaro skulle vara en enklare uppgift. Men jag tror att jag överlever tack vare hoppet och tron på en bättre morgondag.

Teckningarna jag ritar speglar en omedveten idealbild av hur jag skulle vilja se ut. Det där dumma idealet som vi matas med ständigt i media. Smal, med stora bröst, vacker och ständigt fixad till max. Uppfyller du dessa kriterier  så blir du automatiskt lycklig. Börjar långsamt förstå att så är inte fallet. Tänker jag efter är sanningen är att jag inte blev lycklig när jag vägde 45 kg till mina 173 cm, som jag trodde. Skulle kanske inte bli lycklig av att operera mig. Man kan kanske bara bli lycklig om man accepterar sig själv som man är, brister eller ej. Kanske man till och med måste älska sig själv för att bli lycklig. Är ju optimist så det ska jag nog lyckas med någon dag framöver, hoppas jag.

Eller inte, hehe, återigen man ser ju vad jag tycker är roligast att rita! Men jag tycker inte att det gör något, tycker nästan om kontrasten mellan slarvigt och noggrant. Fotokvaliten på denna suger tyvärr då min kära Nikonkamera bestämde sig för att lägga av, eller rättare skrivet, batteriet laddades ur och laddaren startar inte. Min vanliga tur! Men hon ser ut ungefär som "lady in blue" nedan. De ska hänga bredvid varandra. Jag älskar färgerna blå och lila tillsammans. Så snyggt! Jag är faktiskt riktigt nöjd med dem, men bilderna gör dem i ärlighetens namn inte rättvisa. Kanske ska trycka upp dem större på bättre papper, vi får se.

Har ändrat kontrasten lite på a

Trots att min blogg heter Mia's konst kan jag ibland inte låta bli att tycka att det känns lite pretentiöst att benämna min blogg som en konstblogg, känns lite som om får jag alldeles för mycket luft under mina vingar på något sätt, som om jag ska platsa in i ett sällskap där jag absolut inte har något att göra. Tokigt kanske ;)

Men detta är ju faktiskt en blogg där fokus ligger på det jag ritar, så jag lägger ut en teckning jag ritade för ett par dagar sedan. Jag har faktiskt en hög teckningar som ligger som jag kan visa upp om någon är intresserad! När jag varit sjukskriven (och är) har jag försökt att rita, för det fungerar som terapi tycker jag. Man blir lugn i själen.

Ursprungstanken med den här teckningen är att det ska vara en modeillustration, men jag kunde inte låta bli att lägga all energi på ansiktet, det är ju så jäkla roligt att rita ansikten.

Det är en massa reflektioner i tavlan men det är bara för att jag fotat ute, som ni säkert förstår.

Tårtan är fylld av jordgubbsmousse och vaniljmousse, även lagt i skivad banan och jorgubbar. Den är täckt av marcipan som jag färgat själv. Färgerna stämmer inte helt överens med verkligheten.

Jag har varit lite off det senaste året, eller helt borta faktiskt. Jag har varit sjuk och är det fortfarande.

Jag har drabbats av en autoimmun sjukdom. Kronisk sköldkörtelinflammation, hypotyreos. Det innebär problem med mina hormoner, framförallt sköldkörtelhormonet som styr kroppens ämnesomsättning.

Jag utreds vidare då andra provsvar inte heller är helt normala, mitt kortisol t ex alldeles för högt.

Att det kan bli sådana konsekvenser av att sköldkörteln inte fungerar! Jag har så många symtom och allt faller verkligen på plats. Det orsakar till exempel magproblem och gallstensanfall (ska operera bort gallan snart), inlärningproblem, minnes- och koncentrationsvårigheter , viktuppgång, energibrist, hudproblem och en svår brist på motivation och mycket mer.

Jag som först trodde att jag bara var korkad med en medfödd fallenhet för att lätt gå upp i vikt  ;)

Vägen till diagnos var lång och krokig och tillslut var jag rädd att jag bara inbillat mig (men innerst inne visste jag hela tiden, men man litar dessvärre instinktivt på läkare).

Jag tog kontakt med en specialist, åkte till Stockholm och träffade den absolut mest empatiska och förstående läkaren jag mött. Han lyssnade, begrundade och tog adekvata prover och konstaterade det jag innerst inne vetat i över 10 år. Jag är sjuk!

Insikten är givetvis inte alls kul eller värd ett utropstecken, men jag har ändå vetat det så länge så det känns fantastiskt att en läkare bekräftar det och börjar behandla, så att jag äntligen kan må bra!

Jag mår fortfarande skit, men nu vet jag i alla fall att jag kan må bättre.

Jag har isolerat mig för jag har mått dåligt, från alla jag älskat, mina vänner och till viss del min familj men jag älskar er alla. Tro mig.

Kram// Mia