My Sketches

Hoppas ni mår bra! Själv har jag idag kämpat med en beställning föreställande Hello Kitty i olja, den ska var klar till på fredag så det är bråda dagar nu! Tror att jag ska testa att stoppa in tavlan i ugnen för att få den att torka snabbt. Det är kul faktiskt att måla, har saknat det lite. Bild kommer upp senare.

.

Jag vill tacka för de fina kommentarer jag fått, de värmer och inspirerar. Jag har inte hunnit svara än på alla men TUSEN TACK! Jag får energi av era snälla ord och det är jag otroligt tacksam för, för energi är något jag har brist av.

'

Bilden nedan håller jag på med, blyertsfärgad är hon dock, ändrade färgen lite i mitt  kära Picasa. Men teckningen får vänta lite pga beställningen, men slänger uppe en halvfärdig version.

Sov gott, så hoppas vi på bättre uppdatering här i morgon. Massor med kramar!!

Här är min mammas katter, eller vår familjs katter. Min mamma fyller år i veckan och jag har ritat ett porträtt av hennes älskade bebisar. Nu när jag och mina systrar har flyttat ut, min yngsta syrra bor dock hemma deltid kan man säga, så har kissarna tagit vår plats. Vegas och Tiesto, kallas för Tisse. Jag tror att jag har nämnt dem förut, de är två ursöta norska skogisar och de är dessutom halvbröder. Min mamma älskar dem verkligen, så jag tänkte att det skulle vara en bra present till henne. De är bara fotade, jag håller på med dem nu, de ser mycket "mjukare" ut i verkligheten. Gahh, att det ska vara så svårt att få bilderna att se hyfsade ut på bloggen.

.

Den här är väldigt gammal, inte så färdig som man kanske skulle vilja.

Men nu håller jag på med två seriösa teckningar som jag fasen ska lägga energi på. Mycket energi. Skärpning, Mia! Den ena teckningen är lite glamour, Marilyn Monroe inspirerad och den andra är två djur som står mig nära. Ledtråd: Mjau. ;)

.

.

.

Denna är målad med blyerts, akvarell och lite tusch. Hon är bara fotad med kamera, så det förekommer lite reflektioner bland annat på halsen och vid högra ögat, som dessutom verkar vara lite mindre än det är på riktigt. Så det kan bli. Dennis gillar henne faktiskt och tycker att att hon ser tredimensionell ut, tack vare bakgrunden. Tänkte lite i de banorna när jag började skissa, men tyckte att jag misslyckades så det var ju roligt.

.

Jag pysslade lite i picasa, gjorde bilden lite kornigare, förstärkte färgerna, dock bara en aning. Roligt värre. Lättroad som jag är, hade jag jättekul!

.

.

En snabbskiss, Inte lagt ned så mycket energi som skulle behövas eller som jag skulle vilja. Vet ni, det är läskigt vad trött man kan bli bara av att rita. Det är väl det allra tråkigaste med att vara sjuk, att jag inte har energi till de saker jag verkligen skulle vilja. Att leva fullt ut.

.

.

.

Det värsta med akvarell är att man bara har ett försök, därför har jag svårt för det. De partier i teckningen man vill ha vitt eller just måste man spara/inte måla på. Har ju bara provat ett par gånger, ska nog ge det ett par försök till innan jag ger upp. Älskar färgerna bakom tjejen. Hon är lite sned men jaja! Nu ska vi inte vara petiga..;)

.

.

.

.

Jag lovar att ta hand om ditt hjärta, min mest värdefulla ägodel. Jag ska aldrig krossa det. Lita på mig när jag säger att jag aldrig någonsin skulle krossa det. Lita på mig, och låt mig hjälpa dig att laga det. Älskar dig, Dennis.

Nu kommer snart älsklingen hem jippie!

Testade att göra leopardmönster, var kul. Modellen har attityd.

Har förresten precis kommit tillbaka från en lång tur i skogen. Dessa fästingar, när ska någon förstå vidden av problemet? De är ju vidriga, sätter sig fast och suger blod. Utan att fråga. Dessutom finns risken att man kan bli allvarligt sjuk av dem. Visst de är en del av ekosystemet,  men nog skulle det vara underbart att kunna gå ut i skogen utan att ha ett tjugotal på sig. Usch...

Målade den här för ett par veckor sedan, ur fantasin. Lite sisådär om ni frågar mig, men jag är nöjd med bakgrunden faktiskt. Skulle vilja tillverka kuddar med olika tryck, mönster osv. Tröjor, andra kläder. Kuddar och gardiner skulle vara väldigt häftigt. Bakgrunden är jäkligt fin i verkligheten. Jag är lite besatt av peacemärken just nu, de symboliserar så mycket positivt. De första örhängena jag själv inhandlade var peacemärken för ca 15 år sedan i tioårsåldern. Kul att peacemärkena är trendiga igen!

Sedan barnsben har det absolut viktigaste för mig varit att vara vacker, att vara det jag inte är.

När jag var i tolvårsåldern gjorde jag min första to do-list, min "ändra mig-lista". Det var ungefär i den åldern jag blev medveten om att möjligheten att förändra sitt utseende med plastikkirurgi fanns. Den vetskapen gjorde mig lycklig. Ingav hopp.

Jag listade saker som jag måste göra med mitt utseende för att bli nöjd och lycklig, jag ville verkligen vara perfekt. Det första jag skrev att jag ville förändra var näsan, jag avskydde min näsa och var nästan lite ledsen på morfar att jag ärvt hans "potatisnäsa". Ville ju ha en smal, liten näsa.

Nästa punkt var att bli smal. Trots att jag bara var lite tonårsrund, tyckte jag att jag var fetast i världen och jag hatade det. Innerligt.  Jag skylde mig med stora plagg och långt hår, ville dölja min existens. Då var jag glad att jag hade tjockt hår så jag kunde gömma mig. Var vid den tidpunkten mina ätstörningar började.

Punkten därefter är nog lite skrattretande, jag ville förminska huvudet. Jämt när vi åkte skridskor i skolan var jag tvungen att ha så stora hjälmar och då skämdes jag och blev osäker. Hade nog en svag aning om att det inte var möjligt att förminska skallen, men jag hoppades att framtiden på något sätt skulle erbjuda den möjligheten (jag var en naiv liten drömmare).

Sedan fortsatte listan, jag tror att jag hejdade mig själv vid tio saker, jag måste ju vara realist tänkte jag. Oh, ja.

Jag hade så fruktansvärt dåligt självförtroende, det är jag medveten om idag, men det mest tragiska är att listan på något sätt gör mig lycklig än idag. Jag lever fortfarande för den dagen då jag kan förändra mig till någon jag inte är.

På gymnasiet fångade min psykologilärare upp mig, såg igenom fasaden av leenden och såg min smärta. Hon ville att jag istället skulle fokusera på det positiva, jag skulle istället lista saker som jag gillar hos mig själv. Helt seriöst så kunde jag inte skriva EN sak. Gav hjälplöst upp, ville inte. Men nu jobbar jag på det. Tre saker finns nu på listan. Att jag är en vårdande, omtänksam och empatisk person är jag stolt över. Att mina ögon är uttrycksfulla, se där, nu blev det fyra saker!

Längtar till den dagen då listan är fylld med åtminstone tio saker och jag kan möta min egen blick i spegeln med ett leende och vara nöjd. Även om det i nuläget känns som om att bestiga Kilimanjaro skulle vara en enklare uppgift. Men jag tror att jag överlever tack vare hoppet och tron på en bättre morgondag.

Teckningarna jag ritar speglar en omedveten idealbild av hur jag skulle vilja se ut. Det där dumma idealet som vi matas med ständigt i media. Smal, med stora bröst, vacker och ständigt fixad till max. Uppfyller du dessa kriterier  så blir du automatiskt lycklig. Börjar långsamt förstå att så är inte fallet. Tänker jag efter är sanningen är att jag inte blev lycklig när jag vägde 45 kg till mina 173 cm, som jag trodde. Skulle kanske inte bli lycklig av att operera mig. Man kan kanske bara bli lycklig om man accepterar sig själv som man är, brister eller ej. Kanske man till och med måste älska sig själv för att bli lycklig. Är ju optimist så det ska jag nog lyckas med någon dag framöver, hoppas jag.

Eller inte, hehe, återigen man ser ju vad jag tycker är roligast att rita! Men jag tycker inte att det gör något, tycker nästan om kontrasten mellan slarvigt och noggrant. Fotokvaliten på denna suger tyvärr då min kära Nikonkamera bestämde sig för att lägga av, eller rättare skrivet, batteriet laddades ur och laddaren startar inte. Min vanliga tur! Men hon ser ut ungefär som "lady in blue" nedan. De ska hänga bredvid varandra. Jag älskar färgerna blå och lila tillsammans. Så snyggt! Jag är faktiskt riktigt nöjd med dem, men bilderna gör dem i ärlighetens namn inte rättvisa. Kanske ska trycka upp dem större på bättre papper, vi får se.

Har ändrat kontrasten lite på a

Trots att min blogg heter Mia's konst kan jag ibland inte låta bli att tycka att det känns lite pretentiöst att benämna min blogg som en konstblogg, känns lite som om får jag alldeles för mycket luft under mina vingar på något sätt, som om jag ska platsa in i ett sällskap där jag absolut inte har något att göra. Tokigt kanske ;)

Men detta är ju faktiskt en blogg där fokus ligger på det jag ritar, så jag lägger ut en teckning jag ritade för ett par dagar sedan. Jag har faktiskt en hög teckningar som ligger som jag kan visa upp om någon är intresserad! När jag varit sjukskriven (och är) har jag försökt att rita, för det fungerar som terapi tycker jag. Man blir lugn i själen.

Ursprungstanken med den här teckningen är att det ska vara en modeillustration, men jag kunde inte låta bli att lägga all energi på ansiktet, det är ju så jäkla roligt att rita ansikten.

Det är en massa reflektioner i tavlan men det är bara för att jag fotat ute, som ni säkert förstår.

Denna håller jag på att rita nu. Går lite sisådär, ont i magen. Jag har ju berättat att jag har det lite tufft nu och har haft det senaste året och det börjar visa sig fysiskt. Jag har magkatarr, kanske begynnande magsår. Kul. Ont i magen!

 I skolan så ska vi lära oss att hantera sprutor och börja injicera! Lite nervöst är det minsann, men som tur vad så får vi träna på plastarmar. Kan nog dröja ett tag innan man blir skicklig på det området!! Men det är ganska kul måste jag erkänna.

Det är otroligt svårt att hinna rita när man går i skolan. Jag åker iväg vid 06.30 och sedan kommer hem efter ca 18.30, mer eller mindre, så är det så här varje dag. Och så ska man ju plugga hemma också.  Ganska tufft är det. Jag bor ju visserligen på vishan så det är därför det blir en så lång dag. Kollektivtrafiken här ute är under all kritik, så man kan ju inte välja och vraka mellan bussarna. Åh, längtar till körkort! 

 Så jäkla förbannad jag blir, nu har detta inlägg stängts ned 7 gånger. Hela internet stängs ned (för mig alltså). Man blir lite smått förbannad faktiskt. Jag kan inte ha några mellanrum i texten, ingen styckeindelning och bilden trängs precis nedanför texten. Den går inte att flytta ned!! Bloggen är helkonstig.

   En genomgående trend bland de bloggar jag läser, är sorg. Många är ledsna och går igenom svårigheter. Jag är en känslig person och lider med dem. Jag kan relatera, speciellt för tillfället.

    Jag undrar varför så många är deppiga just nu? Hösten närmar sig med stormsteg och det kan definitivt vara orsaken. Jag är ett undantag. Jag älskar snö, vinter och kyla. Jag blir inspirerad av glittrande snö, stillheten och en rosa horisont. Finns inget vackrare. Jag längtar efter ett riktigt tufft snöbollskrig! Tvärtemot de flesta, så bli jag deprimerad på våren, när sommaren börjar knacka på dörren. 

 Det blir mörkare och mörkare ute, och det speglas i bloggarna. Visste ni att det är till hösten, de flesta förhållandena tar slut eller börja knaka i fogarna? Så är det tydligen.

    En som har det jobbigt just nu är Ida, www.eldnatt.blogg.se. Jag hoppas allt ordnar sig snart. Det låter hopplöst men allt blir bättre så småningom, även om det känns som om man ska gå sönder.

 Ida var faktiskt den första personen som köpte teckningar av mig via bloggen. Jag känner mig hedrad och tacksam för att hon tycker jag är tillräckligt bra!

   Teckningen nedan äger inte jag längre, den tillhör Ida. Hon har köpt två teckningar av mig. Jag har ganska uselt självförtroende så det blev fyra teckningar hemskickade till Ida tillslut, då jag inte tyckte att de första dög.

  Ida, du ska veta att jag tänker på dig ♥

                                        

Man är ju lite smått ledsen nuförtiden. Det är så mycket nu. Mig själv, min sambo och miljoner problem runtomkring. Det reflekteras givetvis i det jag målar eller ritar. Denna satt jag med tre timmar i går kväll. Jag vill inte gråta mer. Snälla, torka mina tårar. Det är så jag känner.